Genom tydlig struktur och organisation lär jag mig mer

I undervisningen och i sociala sammanhang, likväl i arbetet då jag och eleverna möts på mentorstiden eller i mentorssamtalen, önskar jag ge eleverna de förutsättningar de behöver för att lyckas. Det gäller ju inte bara i skolsammanhang utan även utanför skolan. Och skola handlar ju inte heller det om bara en byggnad och ett klassrum utan om så mycket mer.  Eleverna jag möter ska veta vad jag förväntar mig av dem i de sammanhang där vi möts. Samtidigt vill jag förstå vad de har för förväntningar på mig. Då har vårt möte goda förutsättningar att bli lyckat.

För att få den tryggheten tror jag att struktur, rutiner, förberedelse och god organisation är några viktiga ledord.

Att skapa den goda organisationen och strukturen ställer en del krav på oss vuxna i skolan. Jag anser att det är viktigt både för min egen del och för eleverna men även för hela skolan, elever och personal.

Vi har på skolan tydliga rutiner och strukturer när det gäller undervisning, vi har gemensam struktur för elevplaneringar, start och slutrutiner för lektionerna. Vi är bra på anpassningar och förberedelser. Ibland brister vi och då utvärderar vi och gör bättre nästa gång. Vi arbetar tillsammans i arbetslag och ämneslag.

När det gäller pedagogerna och övrig personal tror jag på detsamma. Tydliga struktur och organisation. Rutiner som följs upp och ansvarsfördelning. Om jag vet vilka förväntningar som finns på mig och uttalar vilka förväntningar jag har på andra tror jag att vi blir mer effektiva och trygga i vår yrkesroll. Det gör att vi kan utvecklas, lära oss och bli bättre på vårt yrke.


Tänk dig din arbetsgrupp, om det finns tydlig organisation runt gruppen, tydlig struktur för schema och möten, tydlig rollfördelning, tydlig ledning och en gemenskap där alla är raka, ärliga och igen tydliga. Då har vi se bästa förutsättningarna för att lyckas. För precis som våra elever mår bra av start och slutrutiner, tydliga elevplaneringar och goda ledare gör vi vuxna det också. Om uppdragen är tydliga, förväntningarna uttalade, om kollegorna är raka mot varandra, om rutinerna fyller funktioner och underlättar då kan vi fokusera på att göra vårt jobb. Vi blir effektivare. Precis som eleverna har jag lättare att lära, utvecklas och skapa nya kunskaper i en omgivning där jag kan lägga energin på just utveckling därför att jag är trygg i rutiner och trygg i vad andra förväntar sig av mig. Jag är trygg i den struktur som finns och trygg i att de förändringar som sker utgår från en stabil grund.

Om jag har en egen penna - får jag använda den

Jag undervisar i skolan. Ibland har mina elever med sig egna saker hemifrån. En gång hade en elev med sig en lila glitterpenna. De andra eleverna tyckte den var fin. Några blev kanske avundsjuka. Eleven och jag kom överens om att den lila glitterpennan kunde ligga i pennfodralet, och om det blev tid kvar på lektionen, eller om eleven skulle göra egna anteckningar, så kunde eleven få använda den lila glitterpennan. Vi arbetade på med lektionsinnehållet som jag planerat. Tre gånger under lektionen kom pennan fram. Eleven ville skriva med den istället. Jag påminde om vår överenskommelse. "Pennan ska vara i fodralet, tills slutet av lektionen. Då har vi lite eget arbete. Då kan du använda pennan." Eleven lade undan pennan.

Jag undervisar i skolan. Ibland har elever svårt att fokusera på skoluppgifterna. De vill hellre göra annat. Kanske har det hänt något på rasten som de vill fortsätta prata om, göra klart. En gång ville en elev inte sluta spela Uno när lektionen började. Han ville spela klart. Det fick han. Sen pratade vi om hur han kunde göra nästa gång. Det är viktigt att lära sig passa tider, ta hänsyn till andra och arbeta med skoluppgifterna på lektionstiden. Eleven förstod men hade svårt att själv hitta lösningen. Vi kom överens om att en vuxen skulle säga till fem minuter innan lektionen började. Då skulle han vara förbered på att lektionen strax skulle börja.

Jag undervisar i skolan. Ibland gör mina elever annat på lektionen. Annat än att arbeta med det de ska. Jag har en elev som gärna går runt i klassrummet, hon vill inte sitta still. När hon blir orolig och inte förstår eller vet vad hon ska göra så rör hon på sig. Ibland tappar hon pennan med flit. Då måste hon ta upp den. Vi har pratat om vad hon kan göra istället, för att gå omkring och tappa pennan stör de andra eleverna. Vi kom överens om att hon kunde ha en stressboll, att hon kunde spela något på datorn, att hon kunde ta mikropauser för att orka. Vi kom överens om att jag skulle vara tydligare med vad hon skulle göra på lektionen och att jag alltid skulle se till att hon kom igång snabbt med sin uppgift.

Jag undervisar i skolan. Jag gillar inte förbud. Jag gillar samtal, diskussion, lärande. Jag vill inte förbjuda lila glitterpennor. Jag vill inte förbjuda Uno. Jag vill inte förbjuda pennor. Jag vill inte förbjuda att sträcka på sig.

Jag undervisar i skolan och jag vill hitta lösningar. Jag vill diskutera med mina elever. Jag vill att alla elever får stöd och hjälp. Jag vill att alla elever lär sig så mycket de kan.

Jag undervisar i grundsärskolan.

Debatten om mobilförbud - har den inte hamnat snett?

I diskussionens hetta måste jag lägga in ett par ord.…

Just nu pågår diskussionen om mobilens vara eller icke vara i klassrummet på många platser. På nätet, i politiken nationellt och lokalt och på vår skola. Det började med Frankrike som införde ett mobilförbud på skolorna vidare till Socialdemokraternas förslag här i Sverige. Läs det här.

Diskussionen handlar såklart inte bara om förbudet i sig utan även om undervisning och hur mobilen och andra digitala verktyg används i klassrummen. Men,  jag vill ta oss tillbaka till kärnfrågan.

Frågan som jag ser det är: Ska vi ha ett nationellt mobilförbud i grundskolan?

Diskussion om förbud har förts och flera personer har yttrat sig i frågan. Micke Gunnarsson, Elza Dunkels och många fler.

Min kollega Sara Andersson blev intervjuad av Folkbladet om detta utifrån ett blogginlägg hon skrivit. Läs hennes blogginlägg här. Det Sara säger i sitt inlägg och i Folkbladets artikel är att hon inte vill ha ett nationellt förbud mot mobiltelefoner i klassrummet. Jag håller med Sara. Jag vill inte att politiker på nationell nivå ska bestämma över mitt klassrum. Det gör jag och mina kollegor och elever tillsammans. Jag och mina kollegor samverkar även med vårdnadshavare såsom det åligger oss enligt skollag och läroplaner.

Även Aftonbladet publicerade en debattartikel skriven av Sara. Läs den här.

Att mobilen kan vara ett problem för många elever och vuxna råder det ju inget tvivel om. Det vet jag precis som alla andra. Att mobilen är och kan vara ett utomordentligt hjälpmedel för många elever och vuxna råder det heller inget tvivel om, enligt mig.

Att mobilen kan vara ett problem och en distraktion tror inte jag att vi löser genom att förbjuda den i alla svenska klassrum.

Som Sara skriver så har vi tydlig struktur för hur en lektion startar på vår skola. När jag eller någon av de kollegor som arbetar i mitt arbetslag på grundsärskolan ser att en elev inte fokuserar på skolarbetet så gör vi givetvis något åt det. Ingen elev ska ju sitta och göra annat på lektionstid. Jag har varit med om att eleverna inte vill lägga bort telefonen, men jag har också varit med om att eleverna inte vill sluta titta ut genom fönstret eller sluta pratat tvärs över klassrummet med kompisen, eller sluta knacka med pennan i bänken, eller….De elever som behöver hjälp med sitt mobilanvändande, blir de verkligen hjälpta av ett mobilförbud i klassrummet 8.10-15.30?  Jag tror inte vi löser det med ett generellt förbud som gäller i alla skolor i hela Sverige.

Det blir bättre när vi hjälps åt. Fadderverksamhet del 1.

Norrköpings kommun har sedan i höstas varit en GAFE- kommun till viss del. Tre grundskolor 7-9 och samtliga kommunala gymnasieskolor gick in i projektet redan i höstas och snart är det dags för ytterligare två grundskolor 7-9 att gå in i GAFE samtidigt som de blir 1-1 skolor. Med 1-1 menas att de har ett digitalt verktyg per elev. Vi grundskolor som haft 1-1 några år har i en grupp drivit och utvecklat vårt arbete tillsammans. Vi har delat tankar och idéer, stöttat och hjälpt varandra framåt på olika sätt med både det pedagogiska och tekniska arbete kring datorer, digitala verktyg, system, samt det viktigaste - pedagogiken. De senaste mötena vi haft har vår grupp utökats med ytterligare pedagoger från fler skolor och sedan ett par månader tillbaka är det bestämt att fler skolor i Norrköping ska bli 1-1 skolor. I och med att två nya skolor går in i GAFE och blir 1-1 har vi “gamla” 1-1 skolor fått och tagit i uppdrag att stötta och vara fadderskolor till dem.

I måndags var jag på mitt första möte på en av skolorna i arbetet med fadderverksamheten och vill i detta blogginlägg reflektera över mötet och tänka tillbaka på vår egen ingång i 1-1. Som fadder ska jag stötta och hjälpa pedagogerna framåt och dela med mig av min skolas erfarenhet så att de nya skolorna kan undvika de fallgropar och misstag vi gjorde.

Skolan har bildat en IKT- grupp som sprider och leder arbetet på skolan, det var denna grupp jag träffade idag. De kändes verkligen trygga i vad som ska ske, vi diskuterade tidsplan för vad vi gör när och hur vi får all personal att känna sig trygga i arbetsprocessen. I höst ska de införa datorer till alla elever på skolan, självklart kommer frågor och svårigheter uppstå men framför allt kommer helt nya möjligheter skapas för elever och lärare. Just i början är det viktigt tror jag att inte rusa på, att vänta in alla och stötta och hjälpa alla igång. Vi är inte alla lika bekväma med att föra in en dator till varje elev i klassrummet. Eleverna är inte vana heller. Alla, elever och lärare, behöver tid att bli trygga med det nya verktyget och de nya möjligheter som skapas i klassrummet.

Det är ett privilegie att få tid till att dela med sig av sin erfarenhet, både den personliga och den jag har med mig från skolan jag arbetar på och att få hjälpa andra framåt genom att vara ett stöd. Jag tror egentligen inte att jag tillförde så mycket i måndags, men att få ha och att få vara det stödet är tryggt och uppskattat av alla som arbetar för att vår grundskola i Norrköping ska vara likvärdig och att vi pedagoger delar med varandra. Tänk vad långt vi kan komma och vad tid vi sparar genom att hjälpas åt. Och det bästa av allt är att det inte stannar här. Om ett halvår är det ytterligare skolor i kommunen som drar igång sitt arbete med 1-1 och GAFE.

Det är ett spännande arbete vi står inför och jag tycker det är utvecklande och inspirerande att få arbeta i en kommun där det satsas på IKT och där delakulturen växer. Jag är tacksam att få vara en del i den positiva utvecklande kraft som föds i detta.

Snart är det dags för mig att tillsammans med kollegor åka till våra fadderskolor igen. Då ska vi titta på hur vi använder Google Classroom och göra lite mer “hands on” arbete. Jag ska även skapa en inbjudan till de två nya 1-1 skolorna så deras lärare kan komma och göra besök hos lärare på min skola om de önskar.

Att skapa och följa sin lpp

Att det är viktigt att ha mål med sin undervisning är vi säkert alla överens om. Att dessa mål är nedskrivna i en planering som lärare och elever tar del av är ganska självklart. Att även i planeringen beskriva hur vi ska nå målen och hur läraren kommer bedöma eleverna är även det viktigt. Men hur utformar vi en planering som blir ett levande dokument, som blir ett stöd för undervisningen, både för elever och lärare? Och hur gör vi det på bästa sätt för våra elever? De läser flera ämnen samtidigt och har då kanske 10 olika typer av planeringar att följa. Jag tror att eleverna blir trygga av att ha ett liknande upplägg i de olika ämnena/planeringarna så de blir trygga i vad som förväntas av dem och vad läraren ska bedöma.   

Vi arbetar under detta läsår med att ta fram en ny gemensam mall för pedagogisk planering eller lokal pedagogisk  planering (lpp) på skolan.  Vi har diskuterat att ha en lärarplanering och en elevplanering a la Svanelid. En av våra förstelärare arbetar med att leda arbetet och alla testar och delar sina tankar om hur våra lpp:er kan se ut. En lpp bör ha en tydlig struktur och vara ett stöd i undervisningen. Planeringen ska inte vara ett dokument som visas i början av ett arbetsområde utan ett levande dokument under lektionerna, anser jag. Kanske lättare sagt än gjort. Men att föra dessa diskussioner och att testa, göra olika och ompröva leder oss vidare och framåt.

När jag skapar en lpp har jag tidigare tänkt utifrån dessa frågor:

Vilka är målen för arbetsområdet? Vad vill jag att mina elever ska få med sig efter arbetsområdet är slutfört? Vilka förmågor arbetar vi med och tränar oss i? Var ska vi? Vad och hur ska jag bedöma? Jag tänker fortfarande utifrån dessa frågor, men tänker även att min lpp måste under vägen justeras. Jag kan inte bara köra på.

Målet är viktigt. Vägen dit är viktig. Och att inte slaviskt följa sin lpp är ännu viktigare. Vi kan inte följa en lpp till punkt och pricka om vi märker att den leder oss på avvägar.

På Ektorpsskolan har vi, som jag ser det, förmånen att arbeta med GAFE och det öppnar möjligheter att dela dokument med elever och kollegor, vilket i praktiken innebär att jag under arbetets gång kan ändra, ta bort och lägga till i en planering. När jag märker att något behöver förändras kan jag direkt gå in och göra det i planeringen och mina elever ser det direkt. Jag kan lägga till länkar till filmer, texter, verktyg och annat som vi använder. Planeringen blir på så sätt ett levande dokument, och jag kan hela tiden modifiera min planering, ta bort, lägga till, förändra och förbättra.

På vägen hittar vi nya vägar att gå, nya möjligheter eller svårigheter vi inte förutsåg när vi skapade vår lpp. Vi skapar vår lpp men vi utvecklar och förbättrar den hela vägen fram till målet. Den lpp vi startade med är inte den vi nödvändigtvis avslutar med. Det är viktigt att vi hela tiden utvärderar och justerar så att vi säkerställer att vi arbetar just mot de uppsatta målen och bedömer och tränar på de förmågor vi förutsatt att göra.

En digital skola i ett digitalt samhälle?

I Norrköping har det den senaste tiden arbetats mycket med hur skolan kan vara digital och hur det digitala i skolan kan och bör utvecklas. Ett pilotprojekt genomförs med GAFE och Chrombooks på tre kommunala grundskolor och med GAFE och Chorombooks till viss del på samtliga kommunala gymansieskolor. I det arbetet har jag deltagit och deltar i piloten just nu. Jag och mina kollegor spelar en stor roll i det här arbetet och vi bär på en kunskap och erfarenhet som vi mer än gärna delar med oss av till andra.

Dessutom har det genomförts en större utredning i Norrköping med fokus på användning av IT i skolan. Idag har jag varit på en hearing där rapporten från detta arbete redovisades. Projektledaren hade valt att kalla det hearing men egentligen var det, förklarade han, ett möte för oss som var där att få ta del av och prata om det som rapporten visade på. (Min tolkning.)

Det var intressant och givande, vi workshoppade i mindre grupper och delade med oss av tankar och frågeställningar.

Projektledaren Kenneth Zetterberg tog avstamp i att vi ska lära oss av historien men blicka framåt. Det finns ingen idé att fastna i det som varit utan ta lärdom av det och arbeta lösningsfokuserat. Det är verkligen min melodi. När det gäller utveckling, fortsatte han, så är det att föredra en blandning av teknikdriven- och behovsdriven utveckling. Om en sådan utveckling sker krävs det både pedagogisk och teknisk förmåga. I tidigare blogginlägg har jag skrivit om att det inte ska handla om teknik utan om pedagogik och det är otroligt viktigt att poängtera detta igen och igen och igen.

Kenneth fortsatte genom delarna i rapporten och vi fick under varje del i mindre grupper reflektera och diskutera utifrån en given fråga. Dessa var på ett ungefär:

Hur tycker ni IT bör styras?

Hur kan Norrköpings kommun nå topp 50 i Sverige i SKL ranking? Just nu ligger de på plats 237.

Hur ska samspelet mellan IT och skolan utvecklas för att möta samhällets digitalisering?

Vilket behov av tillgänglighet och kapacitet av wifi och internet har skolan?

Hur ser det ut om fem år?

Självklart väcktes många tankar, funderingar, lite frustration och såhär några timmar senare många reflektioner. Reflektioner kring samtalen idag på hearingen, men framförallt tankar kring skolan och IT i stort. Kanske, förhoppningsvis blir det fler blogginlägg om det här. (Det var ju ett tag sen jag skrev något.)

Vi pratade om digital utveckling i skolan och i kommunens olika verksamheter. När vi pratade om detta med att vara digital radades flera frågor upp för mig.

Finns ens en värld som inte är digital för oss idag, för våra barn, de som växer upp idag? Jag är lärare på högstadiet, mina elever som jag undervisar i går i årskurs 7 och 8, men jag är även mamma till två barn, 8 och 5 år gamla. Jag tillhör de som har möjlighet att ha en dator hemma och flera andra digitala verktyg såsom platta och telefoner. Mina barn har alltså växt upp med digitala verktyg hemma, men de har även detta på förskolan och skolan där de går. Det är naturligt.

Eleverna i skolan skapar egna möjligheter då skolans nätverk inte fungerar, de delar sina egna nät, från sina privata mobiltelefoner. De är vana vid att vara uppkopplade och vana att kunna använda nätet som en resurs för lärande.

Behovet av wifi är som en i min grupp sa, wifi och nätverket ska klara av de digitala verktyg som finns på en enhet. Har man tre iPads per avdelning på en förskola ska wifi räcka till det. Är man en 1:1 skola ska wifi räcka till det.

Min första tanke var att alla ska kunna vara uppkopplade med sin dator/platta och sin telefon. Det är där vi är, det är där samhället är. Skolan är en del av samhället och det är i skolan vi utbildar de som ska utgöra det framtida samhället. Vi har en bit kvar att gå på vår väg, men vi är inte vilse, vi har en karta även om den inte är helt tydlig än....

#SETT2015

Idag var första dagen på SETT 2015 och under den första föreläsningen ställde Jonas Monsén frågan i rubriken. Föreläsningen han höll hette "självledarskap och inkludering" och handlade till stor del om hur vi inkluderar barn med särskilda behov i skolan och i samhället. 

Jag har förmånen att arbeta på en skola med både grundskola och grundsärskola, och det är just från särkskolan föreläsaren här,tar materialet i sin föreläsning då han arbetar i gymnasiesärskolan i vanliga fall. Han pratade om begreppen integrering och inkludering på ett nytt sätt för mig. Jag funderar fortfarande över innebörden i dessa två begrepp men som han beskrev och tolkade det så är integrering när en grupp integreras i en annan och då får den gruppen anpassa sig efter den grupp den integreras i. Inkludering är istället att få vara som man är i gruppen man inkluderas i. Det jag tar med mig är inte vilket begrepp som ska användas utan att det är inkludera vi vil göra på skolan jag jobbar. Vi vill att eleverna ska få vara unika och olika, få vara sig själva och kunna vara stolta över det. En fundering blir då, låter bi dem vara det? Eller formar bi alla elever efter samma mall? 

Jonas Monsén talade också om funktionsnedsättning, funktionshinder och funktionsförmåga, där han föredrog det senare begeppet, vilket jag kan förstå och hålla med om. Använder bi begreppet funktionsförmåga blir nästa tanke vilka förmågor har en individ och vilka kan och bör individen utveckla? Hur gör vi det? Hur stöttar vi våra elever i det? 

För att lyckas med inkludering behövs en vilja hos eleven, hos personalen och en flexibel organisation, gruppen som en elev ska inkluderas i måste vara fungerande. Den sista punkten kan vara problematisk tänker jag, men jag tänker också att alla faktorer samspelar. 

föreläsningen var intressant och givande. Jag som inte arbetar i grundsärskolan kunde ändå ta till mig allt då jag inte ser att det skiljer sig från andra inkluderingar, exempelvis såsom nyanlända elever. 

Vidare under SETT, jag hann med fem föreläsningar vilka jag inte kommer återge allt innehåll ifrån här.

Den andra föreläsningen jag var på hette "alla får anpassning" och hölls av Ulrika Brolinson och Tomas Berger.

Jag tänkte tidigt att vi har kommit så otroligt långt på Ektorpsskolan och vi ska vara så stolta över oss själva. I mitt dagliga arbete så möts jag ganska ofta av frustration och en vilja att kunna ge mer hos mina kollegor och det är något jag hoppas att mina kollegor förstår och tar till sig. 

Den tredje föreläsningen jag lyssnade på gavs av Marit Sahlström och den hette "rätten till utbildning - gäller det alla" och den handlade om hemmasittare. Den var väldigt intressant och flera av oss från Ektorp sa efteråt att det där skulle Norrköpings kommun starta upp och där skulle vi i så fall vilja jobba. Det handlade om Stockholms stadsmissions projekt oneeighty. 

Den fjärde föreläsningen hette "det inkluderande klassrummet" med  Helena Wallberg. Hon pratade om formativ bedömning och framåtsyftande kommentarer vilket inte kändes så nytt för mig, men det bekräftade mycket av det arbete vi idag gör på vår skola. I slutet av föreläsningen bad hon oss fundera på en fråga eller snarare fylla i en fras, mest för oss själva och för min del blev det: jag kommer fortsätta att använda tydliga formuleringar och rikta återkoppling direkt till elev med konkreta exempel. Jag kommer inte lämna eleven ensam med kunskapskrav för att på egen hand ta reda på hur eleven ska utvecklas. Jag kommer finnas där för eleven.

Den sista föreläsningen för dagen hölls av Johnny Lindqvist och bör få ett eget blogginlägg när jag samlat ihop mina tankar. Föreläsningen hette "det kommer aldrig gå långsammare än såhär" det talar lite för sig själv. Han konstaterade att synen på kunskap har förändrats. Vem har tid att vänta? Vi vill ju ha svar nu och kan du inte ge mig det så googlar jag.... Det är coolt att vara först, först med att dela, först med att like:a.....