torsdag 12 april 2018

Genom tydlig struktur och organisation lär jag mig mer

I undervisningen och i sociala sammanhang, likväl i arbetet då jag och eleverna möts på mentorstiden eller i mentorssamtalen, önskar jag ge eleverna de förutsättningar de behöver för att lyckas. Det gäller ju inte bara i skolsammanhang utan även utanför skolan. Och skola handlar ju inte heller det om bara en byggnad och ett klassrum utan om så mycket mer.  Eleverna jag möter ska veta vad jag förväntar mig av dem i de sammanhang där vi möts. Samtidigt vill jag förstå vad de har för förväntningar på mig. Då har vårt möte goda förutsättningar att bli lyckat.

För att få den tryggheten tror jag att struktur, rutiner, förberedelse och god organisation är några viktiga ledord.

Att skapa den goda organisationen och strukturen ställer en del krav på oss vuxna i skolan. Jag anser att det är viktigt både för min egen del och för eleverna men även för hela skolan, elever och personal.

Vi har på skolan tydliga rutiner och strukturer när det gäller undervisning, vi har gemensam struktur för elevplaneringar, start och slutrutiner för lektionerna. Vi är bra på anpassningar och förberedelser. Ibland brister vi och då utvärderar vi och gör bättre nästa gång. Vi arbetar tillsammans i arbetslag och ämneslag.

När det gäller pedagogerna och övrig personal tror jag på detsamma. Tydliga struktur och organisation. Rutiner som följs upp och ansvarsfördelning. Om jag vet vilka förväntningar som finns på mig och uttalar vilka förväntningar jag har på andra tror jag att vi blir mer effektiva och trygga i vår yrkesroll. Det gör att vi kan utvecklas, lära oss och bli bättre på vårt yrke.


Tänk dig din arbetsgrupp, om det finns tydlig organisation runt gruppen, tydlig struktur för schema och möten, tydlig rollfördelning, tydlig ledning och en gemenskap där alla är raka, ärliga och igen tydliga. Då har vi se bästa förutsättningarna för att lyckas. För precis som våra elever mår bra av start och slutrutiner, tydliga elevplaneringar och goda ledare gör vi vuxna det också. Om uppdragen är tydliga, förväntningarna uttalade, om kollegorna är raka mot varandra, om rutinerna fyller funktioner och underlättar då kan vi fokusera på att göra vårt jobb. Vi blir effektivare. Precis som eleverna har jag lättare att lära, utvecklas och skapa nya kunskaper i en omgivning där jag kan lägga energin på just utveckling därför att jag är trygg i rutiner och trygg i vad andra förväntar sig av mig. Jag är trygg i den struktur som finns och trygg i att de förändringar som sker utgår från en stabil grund.

tisdag 10 april 2018

Om jag har en egen penna - får jag använda den

Jag undervisar i skolan. Ibland har mina elever med sig egna saker hemifrån. En gång hade en elev med sig en lila glitterpenna. De andra eleverna tyckte den var fin. Några blev kanske avundsjuka. Eleven och jag kom överens om att den lila glitterpennan kunde ligga i pennfodralet, och om det blev tid kvar på lektionen, eller om eleven skulle göra egna anteckningar, så kunde eleven få använda den lila glitterpennan. Vi arbetade på med lektionsinnehållet som jag planerat. Tre gånger under lektionen kom pennan fram. Eleven ville skriva med den istället. Jag påminde om vår överenskommelse. "Pennan ska vara i fodralet, tills slutet av lektionen. Då har vi lite eget arbete. Då kan du använda pennan." Eleven lade undan pennan.

Jag undervisar i skolan. Ibland har elever svårt att fokusera på skoluppgifterna. De vill hellre göra annat. Kanske har det hänt något på rasten som de vill fortsätta prata om, göra klart. En gång ville en elev inte sluta spela Uno när lektionen började. Han ville spela klart. Det fick han. Sen pratade vi om hur han kunde göra nästa gång. Det är viktigt att lära sig passa tider, ta hänsyn till andra och arbeta med skoluppgifterna på lektionstiden. Eleven förstod men hade svårt att själv hitta lösningen. Vi kom överens om att en vuxen skulle säga till fem minuter innan lektionen började. Då skulle han vara förbered på att lektionen strax skulle börja.

Jag undervisar i skolan. Ibland gör mina elever annat på lektionen. Annat än att arbeta med det de ska. Jag har en elev som gärna går runt i klassrummet, hon vill inte sitta still. När hon blir orolig och inte förstår eller vet vad hon ska göra så rör hon på sig. Ibland tappar hon pennan med flit. Då måste hon ta upp den. Vi har pratat om vad hon kan göra istället, för att gå omkring och tappa pennan stör de andra eleverna. Vi kom överens om att hon kunde ha en stressboll, att hon kunde spela något på datorn, att hon kunde ta mikropauser för att orka. Vi kom överens om att jag skulle vara tydligare med vad hon skulle göra på lektionen och att jag alltid skulle se till att hon kom igång snabbt med sin uppgift.

Jag undervisar i skolan. Jag gillar inte förbud. Jag gillar samtal, diskussion, lärande. Jag vill inte förbjuda lila glitterpennor. Jag vill inte förbjuda Uno. Jag vill inte förbjuda pennor. Jag vill inte förbjuda att sträcka på sig.

Jag undervisar i skolan och jag vill hitta lösningar. Jag vill diskutera med mina elever. Jag vill att alla elever får stöd och hjälp. Jag vill att alla elever lär sig så mycket de kan.

Jag undervisar i grundsärskolan.

Debatten om mobilförbud - har den inte hamnat snett?


I diskussionens hetta måste jag lägga in ett par ord.…

Just nu pågår diskussionen om mobilens vara eller icke vara i klassrummet på många platser. På nätet, i politiken nationellt och lokalt och på vår skola. Det började med Frankrike som införde ett mobilförbud på skolorna vidare till Socialdemokraternas förslag här i Sverige. Läs det här.

Diskussionen handlar såklart inte bara om förbudet i sig utan även om undervisning och hur mobilen och andra digitala verktyg används i klassrummen. Men,  jag vill ta oss tillbaka till kärnfrågan.

Frågan som jag ser det är: Ska vi ha ett nationellt mobilförbud i grundskolan?

Diskussion om förbud har förts och flera personer har yttrat sig i frågan. Micke Gunnarsson, Elza Dunkels och många fler.

Min kollega Sara Andersson blev intervjuad av Folkbladet om detta utifrån ett blogginlägg hon skrivit. Läs hennes blogginlägg här. Det Sara säger i sitt inlägg och i Folkbladets artikel är att hon inte vill ha ett nationellt förbud mot mobiltelefoner i klassrummet. Jag håller med Sara. Jag vill inte att politiker på nationell nivå ska bestämma över mitt klassrum. Det gör jag och mina kollegor och elever tillsammans. Jag och mina kollegor samverkar även med vårdnadshavare såsom det åligger oss enligt skollag och läroplaner.

Även Aftonbladet publicerade en debattartikel skriven av Sara. Läs den här.

Att mobilen kan vara ett problem för många elever och vuxna råder det ju inget tvivel om. Det vet jag precis som alla andra. Att mobilen är och kan vara ett utomordentligt hjälpmedel för många elever och vuxna råder det heller inget tvivel om, enligt mig.

Att mobilen kan vara ett problem och en distraktion tror inte jag att vi löser genom att förbjuda den i alla svenska klassrum.

Som Sara skriver så har vi tydlig struktur för hur en lektion startar på vår skola. När jag eller någon av de kollegor som arbetar i mitt arbetslag på grundsärskolan ser att en elev inte fokuserar på skolarbetet så gör vi givetvis något åt det. Ingen elev ska ju sitta och göra annat på lektionstid. Jag har varit med om att eleverna inte vill lägga bort telefonen, men jag har också varit med om att eleverna inte vill sluta titta ut genom fönstret eller sluta pratat tvärs över klassrummet med kompisen, eller sluta knacka med pennan i bänken, eller….De elever som behöver hjälp med sitt mobilanvändande, blir de verkligen hjälpta av ett mobilförbud i klassrummet 8.10-15.30?  Jag tror inte vi löser det med ett generellt förbud som gäller i alla skolor i hela Sverige.