onsdag 30 oktober 2013

Det digitala skollyftet

Nu börjar det digitala skollyftet. Jag följer med och utmanar mig själv tillsammans med många andra.

Första uppgiften är att presentera mig själv och ansluta min blogg till Digitala Skollyftets RSS-flöde, fattar inget men det löser sig. Jag kan ju börja med att presentera mig.

Jag är mamma.
Jag bor i Norrköping, men jag kommer från Köping. Från landet.
Jag har ett brinnande intresse för att utvecklas och samarbeta med kollegor, både på min skola, min kommun och i det utvidgade kollegiet.
Jag är intresserad av teknik men pedagogiken är utgångspunkten.
Jag är lärare i svenska.
Jag är vad vi på min skola kallar "TänkOmare". Jag är alltså med i en utvecklingsgrupp för att utveckla det pedagogiska arbetet med hjälp av digitala verktyg.
Jag arbetar på en 1-1 skola.
Jag har bloggat ett tag, något år, jag är inget proffs och jag kan ganska lite om bloggen som verktyg med taggar, kategorier, etiketter och allt vad det finns.
Jag tar tacksamt emot all hjälp och lär mig helst tillsammans med er andra!

måndag 28 oktober 2013

Studiedag på Ektorpsskolan

Idag har vi studiedag på Ektorpsskolan med olika workshops. De handlar bland annat om its learning, att blogga, interaktiva tavlor, digitala verktyg, iworks, Google och Youtube. Under förmiddagen får vi välja att gå på två olika workshops och lära oss mer om olika saker.

Jag har själv hållit i en workshop om att blogga och visat mina kollegor grunderna i bloggen, hur det fungerar och hur de kan komma igång med detta. Flera var i startgroparna för att starta klassbloggar och en kollega skapade snabbt en blogg i sitt ämne där eleverna kan läsa mer. Han delade den i klassernas Facebookgrupper också så att eleverna får glädje av det. Mycket bra tycker jag!



Vi delar och lär oss tillsammans, det är det allra bästa. SÅ många som kan så mycket och tillsammans kommer vi längre och längre.

Efter workshoppen om att blogga fick jag möjlighet att gå på en workshop om Notebook och Smartboard. Vi har på skolan några smartboards och jag har tillgång till en sådan interaktiv tavla i en av mina klasser. Jag kan använda programmet till den, Notebook, till alla mina genomgångar däremot. Det fungerar nästan som en Keynote eller Powerpoint. Jag lärde mig en hel del nytt, tack Gunnel! Och tack alla kollegor för en givande förmiddag.

söndag 13 oktober 2013

Att tro på att jag kan och hur behålls den tron?

Har ju två barn på sex och tre år och då blir det mycket barnfilmer. På senaste tiden när vi sett film har jag fastnat för vissa repliker eller budskap i filmerna och tänkt på dem kopplat till min undervisning. Det handlar om självförtroende, drömmar och självkänsla.

Vi ska ju i skolan som jag skrev i ett tidigare blogginlägg arbeta med att skapa nyfikenhet, kreativitet, lust och stärka elevernas självkänsla och hur gör jag det? Hur får jag alla elever att känna lust, att bli nyfikna, att vara kreativa? Jag tänker att jag säkert inte lyckas med att alla elever känner så inför varje arbetsområde eller arbetsmoment, men jag vill att de ska känna så så ofta som möjligt. Att stärka elevernas självförtroende däremot, det vill jag lyckas med i allt vi gör, det är så viktigt att eleverna vet vad de tränar på och hur de kan bli bättre och bättre på det. Att de känner att de behärskar det de ska göra, utifrån den nivå de är på.  I senaste filmen jag såg "Flygplan", var huvudkaraktären en förebild för att han vågade göra något han inte var skapad att göra. Han trodde på sig själv och lyckades. De andra flygplanen talade om för honom att han var en förebild för dem, de var också plan som ville klara av sådant som de inte var byggda för. Huvudkaraktären hade nämligen precis vunnit en tävling och han var inget tävlingsplan. Men, budskapet, att våga göra det som är skrämmande och det andra inte tror man klarar av, stärker en. Vi kan klara så mycket mer än det som vi själva och andra tror bara någon hjälper oss att tro det och bara vi själva vågar tro att vi kan.  

I filmen "Delfinen i det stora havet" (tror den heter så) följer Daniel, huvudkaraktären, sina drömmar och ger inte upp. Jag tror att mina elever ger upp ibland för de är rädda att misslyckas, de vågar inte tro att de kan. Då är det min uppgift att vägleda dem, att lägga undervisningen på rätt nivå så att de vågar och vill.

Vi är inte stöpta i samma form utan vi är olika och skolan har till uppgift att utveckla alla oavsett vilken bakgrund eleverna har. Vi ska ta tillvara på eleverna och se alla, och se allas olikheter för hur det än är så finns det guldkorn i oss alla. Det gäller för oss i skolan att se dem och låta guldkornen komma fram och utvecklas.

Det är okej att misslyckas, och misslyckas igen för vi lär av våra misstag och vi utvecklas. Som flygplanet i filmen "Flygplan", även om han inte var avsedd för att tävla utan "bara var ett spridningsplan" så vann han. Och Daniel i filmen"Delfinen och det stora havet", som aldrig gav upp sin egen dröm. I skolan måste eleverna få chansen att träna, träna och träna. De måste få veta att det är okej att misslyckas och att det bland annat är så vi lär oss. 

När barn är små, som mina är tre och sex år gamla har de en inställning till att de klarar allt. De är bäst på väldigt mycket. De är superhjältar som kan själva, som testar och vågar. Hur kan skolan och samhället bevara den här inställningen? Den verkar försvinna någonstans på vägen.... Mina barn tycker att de är bäst på väldigt mycket - jag hoppas att de fortsätter att tycka det, för alltid!



lördag 5 oktober 2013

Att se och hjälpa

Idag har jag varit på bio med min familj. Jag fick med mig flera upplevelser därifrån, tänkvärda upplevelser, saker att fundera på.

Jag tror på att varje människa försöker göra sitt bästa, utifrån de förutsättningar varje människa har. Ibland är det lättare att tro på det och ibland är det svårare. Som den här händelsen; jag sitter på bion, rad två, våra två barn sitter mellan mig och min man. På första raden sitter några personer. När filmen börjar, hög volym, snabba klipp, fartfyllt, så börjar tre barn på första raden att skrika och gråta. Jag tänker att de snart tystnar och fortsätter titta på filmen. Efter en stund hör jag en man några rader bakom mig som hyschar åt barnen. Jag vänder mig om och tänker att han  kanske borde gått på något annat än en barnfilm om han vill sitta i en tyst biosalong. De tre barnen fortsätter gråta och skrika och det blir nästintill hysteriskt. Jag ser efter och det verkar inte som att det sitter någon vuxen bredvid. En man bakom dem pratar vänligt med barnen och de lugnar sig något en stund, innan gråten tar fart igen. Mannen bakom hyschar igen och frågar ilsket om inte barnen kan gå ut.
Jag blir illa berörd av mannen bakom och min man hoppar över stolarna framför, går fram till barnen och frågar hur det är. Det visar sig att barnens mamma gått ut för att köpa popcorn till dem. Min man tar barnen i hand och går ut till mamman, hon tackar för att han kommer ut med dem innan han går in igen. Efter en stund kommer barnen och mamman tillbaka och de är lugna och säger inte ett knyst under hela filmen.

Den här händelsen får mig att tänka på två saker, dels de här barnen som blev rädda, kanske av det plötsliga ljudet och händelser i filmen, kanske av att deras mamma inte var där när filmen började och dels mannen bakom som hyschade barnen och bad någon ta med dem ut. Att barnen grät och skrek hade sina orsaker, och det löste sig med hjälp av min man och han om satt bakom barnen. Det gick bra, barnen blev lugna och kände sig säkert trygga igen, när de fick hjälp till sin mamma. Att mannen bakom hyschade och bad någon ta med dem ut hade säkert också sina orsaker, han såg kanske inte att det var tre ensamma barn på första raden som skrek, han hörde kanske inte att de var jätteledsna, nästan hysteriska. Han kanske sett fram emot den här filmen väldigt länge, han kanske ville se inledningen i filmen utan att bli störd.

Det jag tänkte på var bland annat att hjälpa andra är så viktigt, att se andras behov och hjälpa till om vi kan. Det är så viktigt! I det här läget var det tydligt vad barnen behövde, de var ledsna och grät. Det var enkelt att hjälpa, men det är det ju inte alltid. Det vi kan göra är att fråga och se varandra utan att döma och utan att dra förhastade slutsatser.


onsdag 2 oktober 2013

Med rätt verktyg, karta och kompass


Redan vecka 40... Hur ska vi hinna allt.... Hur ska jag hinna undervisa om allt...

Säkert tankar som finns hos fler än mig!? 

Båten, symbolen för livet, som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg gör sig påmind. Utrusta eleverna med rätt verktyg, rätt kompass och lär dem hitta på kartan, få dem att tro på sig själva och lita på och utveckla sina förmågor. Det är det jag vill arbeta med, nu, sista året med mina fina 9or. Vi kan arbeta med karta och kompass. 

Jag vill stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende och få eleverna att vilja pröva egna idéer och lösa problem, men får det tillräckligt med utrymme i mitt klassrum? Får det tillräckligt med utrymme i alla de klassrum eleverna befinner sig i? Att stimulera kreativitet, nyfikenhet och självförtroende, att få eleverna att vilja pröva egna idéer och lösa problem är allas vår uppgift, alla vi som arbetar i skolan. Vi ska arbeta med att låta eleverna ta initiativ och ansvar. Vi, alla, i skolan är ansvariga för det här. Det står i kapitel 1 i vår läroplan. Min fråga blir hur gör du? Och hur gör jag?
Jag vill få eleverna intresserade av sin egen utveckling och inlärning, som lärare och som mentor.
Jag undervisar "bara" i svenska och enligt mig kan jag och mina elever arbeta med lite vad som helst på lektionerna. Vi behöver arbeta med vissa ämnesspecifika saker som till exempel skönlitteratur, men för övrigt kan ju lektionerna vara väldigt varierande. Jag kan och vill och ska arbeta med att skapa lust, kreativitet, nyfikenhet. Jag vill att eleverna har en fungerande kompass, en välritad karta och att de utvecklat sina förmågor så mycket de kan och att jag om sju veckor känner att jag och mina elever inte har hunnit med allt utan att vi har tränat, skapat kreativitet, lust, varit nyfikna, tagit initiativ och ansvar och stärkt självförtroenden.  Att eleverna är ännu bättre rustade för framtiden - det är det viktigaste.