Sociala medier i klassrummet - hur gör jag?

Jag läste Micke Krings blogg och plötsligt kom det här inlägget att bli färdigt. Det har legat på väntan ända sedan jag var på SETT13, men jag har inte riktigt fått till det. Det handlar om att tillåta användandet av sociala medier, eller andra digitala verktyg för eleverna i klassrummet. Hur gör vi? Vad är tillåtet? Hur ska eleverna få/kunna använda sociala medier eller/och digitala verktyg i skolan? Jag har tänkt på det här länge, hur ska jag göra med ex. Facebook i klassrummet?

Vi bestämde att alla klasser skulle ha en varsin sluten Facebookgrupp samtidigt som en-en infördes. Det här med Facebookgrupper för klasser startade tidigare på skolan, jag var med och startade en när jag släppte min gamla nia för två år sedan. De ville hålla kontakten med varandra och med oss mentorer och därav Fb-gruppen. Jag vet att andra har gjort på liknande sätt. Men tillbaka till sociala medier i klassrummen, Facebook blev helt plötsligt där eleverna befann sig under lektionstiden. De var/är ständigt inloggade, precis som jag. Vi kan kommunicera hela tiden via Facebook, jag kan gå in och skriva i klassgruppen och vägleda eleverna framåt. De elever som gärna sitter i grupprum ibland, eller går till speciallärare eller sitter och jobbar på andra ställen kan jag nå, enkelt - via Facebook. Jag tycker det är fantastiskt. Det här fungerar bra, så länge jag inte förbjuder och blockerar. Jag försöker ha en öppen dialog med mina elever och pratar om hur viktigt det är att vi arbetar med verkliga verktyg. Att vi rör oss i verkligheten även i skolan, att jag litar på att de kan hantera Facebook under lektionstid. Vi pratar om hur vi uttrycker oss i sociala medier och hur vi uttrycker oss irl.

Vid ett tillfälle, när jag såg att ingen i klassen läst det jag skrivit i klassgruppen, frågade jag varför. Var de inte inloggade? Svaret jag fick var att de inte fick vara på Facebook under lektionstid, för andra lärare. Det var förbjudet, sa de. Vi hade diskussionen igen, om frihet under ansvar, om möjligheten till att kommunicera med varandra på fler än ett sätt, om förbud och blockeringar och om att vara i verkligheten. Vi pratade om och pratat ofta om att det måste vara på riktigt det vi gör i skolan. Det ska vara viktigt på riktigt som Micke Kring skriver. Även för oss vuxna. Jag känner att jag har nytta av Facebook och andra sociala medier och digitala verktyg i min undervisning. Eleverna har nytta av Facebook i klassrummet och utanför klassrummet och nästa läsår hoppas jag att Facebook kommer vara ett av verktygen fler använder sig av för kommunikation i och utanför klassrummet tillsammans med eleverna.

När du väntar

I veckan satt jag och väntade på min tur. Jag väntade och väntade. Till slut fick jag reda på att jag satt på fel plats och väntade. Jag satte mig på en annan plats och fick fortfarande vänta. Till slut, efter en hel del frustration, suckande och tittande på klockan var det min tur. Tio minuter senare var jag på väg hem igen. Då hade det gått en timme sedan jag kom dit. Att vänta är tråkigt, att vänta gör mig frustrerad, att vänta är irriterande. När jag väntar försöker jag sysselsätta mig med något annat så att tiden ska gå fortare.

Under tiden jag väntade började jag att tänka på hur eleverna får vänta, ofta får de vänta när de behöver hjälp, eller när de gjort klart en uppgift och inte vet vad de ska göra, eller så kan de få vänta på att andra i klassen ska bli klara. Eleverna får vänta och jag kan ju bara tänka mig hur jag själv skulle reagera på allt väntande som kan bli under en dag. Så klart att de gör annat under tiden de väntar, kollar på nätet, spelar, läser bloggar osv.

TänkOmgruppen med elever hade träff i förra veckan. Det är en grupp där eleverna får vara med och påverka och komma med förslag på hur undervisningen kan förbättras med hjälp av digitala verktyg. Inför mötet läste jag igenom anteckningarna från förra mötet och ett förslag där från en elev var att använda mer chat i klassrummen. Eleven menade att genom att chatta i klassrummet så skulle de kunna hjälpa varandra framåt i arbetet. Det skulle inte bara vara tidssparande utan det skulle även ge ett lugnare klimat i klassrummet ansåg eleven. De skulle inte behöva ropa till varandra kors och tvärs. Eleverna skulle också kunna fråga läraren om hjälp via chat. Det skulle givetvis inte vara det enda sättet att få hjälp eller att kommunicera, men det skulle kanske hjälpa, förbättra och spara tid. Alltså att eleverna inte behövde vänta.

Jag försöker få mina elever att använda klassgrupperna på Facebook till att hjälpa varandra, kommunicera med varandra och ställa frågor till mig och varandra. En del av eleverna sitter och väntar på hjälp tills jag kommer, en del elever frågar en kompis och en del elever går vidare och jobbar med något annat tills jag kan komma. Eleverna har ofta många olika program öppna på datorn, det är Skype, Facebook, ask.fm, kick och allt vad de heter. Det jag vill är att eleverna använder dessa verktyg till undervisningen, till att komma vidare i utvecklingen, i lärandet. Det får bli min utmaning inför nästa läsår.

Vad jag vill komma fram till är att den tid du väntar är också värdefull tid att utnyttja. Elever kan hjälpa varandra, jag kan svara på frågor på fler än ett sätt, irl, på Fb, i andra digitala verktyg. Det här ska vi utveckla tillsammans.

Sol i sinne

En regnig dag som idag får mig att längta tillbaka till Spanien där jag var med min familj för en kort tid sen. Jag längtar efter solen och värmen, efter att gå i korta shorts och tunt linne, efter att barnen inte behöver fundera efter var gummistövlar eller regnjacka är när de ska gå ut och leka, efter en bekymmerfri vardag.

Tro nu inte att jag har många bekymmer i min vardag här hemma för det har jag inte. Det är bara känslan jag saknar. Så började jag fundera på det här med sol, hur kommer det sig att jag tycker saker är lättare när det är sol? Det kanske är känslan som är nyckeln. Barnen verkar lika glada där de skuttar i vattenpölar. Det är säkert känslan som saknas hos mig idag... Tankarna fortsatte och vandrade in på slutet av min arbetsvecka då jag som vanligt avslutade sista lektionen i min egen mentorsklass med att lyssna på "fredagsmys" (från reklamen för OLW) och jag kände då som vanligt, glädje. Varje fredag 15.20 lyssnar vi på samma reklamlåt, "Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmys ...", jag vet att det inte bara är jag som njuter när vi trycker igång låten på smartboarden. I fredags njöt jag för att veckan var slut och jag hade en hel helg med familj och vänner framför mig, jag njöt för att mina elever såg glada ut och önskade mig och varandra trevlig helg, jag njöt för att jag nöjd med mig själv den här veckan, jag njöt för att sista lektionen hade varit väldigt lyckad för mig och för eleverna. Jag njöt av fler anledningar, men det jag vill komma till är solen eller känslan. Jag hade känslan då, jag var glad, det var en bra dag, en bra lektion. Den känslan kan jag plocka fram i stunder då tålamodet tryter, då jag inte är lika positiv, då jag tvivlar, då det regnar.

Lektionen inleddes dock inte lika bra. Klassen har idrott timmen innan och många kommer ofta för sent till svenskan.  Idrottstjejer- och killar som masar sig tillbaka till skolan från sporthallen för att sitta still en timme till.  Tio minuter in på lektionen var i alla fall alla mina mentorselever på plats och jag hade talat om vad lektionens syfte var, uppmanat dem att hjälpa varandra, att be mig om respons på skrivuppgiften som handlade om att analysera bilder kopplade till klimat/miljö och argumentera för en bättre miljö eller/och ett bättre klimat. Eleverna arbetade, de bad om hjälp av varandra och av mig, de utmanade sig själv att komma vidare, att utveckla sitt språk och de lärde sig nya sätt att komma vidare i sin egen utveckling.

När jag i slutet av lektionen spelade "vår" låt satt eleverna fortfarande och jobbade, de hade inte plockat ihop, de tittade upp och suckade lite, log snett åt mig som envisas att spela "fredagsmys" och några tog sina datorer önskade trevlig helg och gick hem medan andra satt kvar och arbetade vidare med olika uppgifter en timme till. Det är en timme som jag och min kollega  erbjuder eleverna att stanna kvar i skolan för att arbeta med uppgifter. Som en frivillig läxläsning. Ett antal elever stannar varje fredag och jobbar för att lära sig mer. Vissa elever blir rekommenderade att komma för att få en extra genomgång, få hjälp att träna på något osv. Det är en bra timme och den uppskattas av elever och föräldrar.

Hur som helst fanns känslan av glädje där hela vägen och den följde mig hela vägen hem och har stannat hos mig hela helgen. Innan jag går till jobbet i morgon ska jag plocka fram den känslan och oavsett om det regnar ska jag stråla som solen.

När vi hittar ett flow

I fredags hade jag otroligt bra lektioner med mina klasser. Vi tränade den kommunikativa förmågan i mina klasser, som är 8:or. De fick först diskutera vad som är viktigt när man talar och lyssnar och sedan fick de en övning som jag kallar fritt flöde då tanken är att de i par växelvis tränar att tala och att lyssna. En elev i paret får ett givet ämne/påstående att tala om i en minut och sedan byter de. Eleverna tyckte det var lättare att lyssna än att tala om de påstående/ämnen jag gav. Alla elever talade och lyssnade, alla elever i klassrummet engagerade sig i uppgiften. Jag kunde fokusera på att lyssna på dem och kunde direkt ge feedback till alla elever. 

 Den andra övningen handlade om att diskutera muntligt och skriftligt kring fem olika påståenden och avgöra om de är sanna eller falska. Till dessa påståenden fanns frågor som kunde vara till hjälp i arbetet. Vi arbetar just nu med klimat och miljö i ett ämnesövergripande arbete med NO, SO, Eng, Hkk och svenska. Den här uppgiften fick de arbeta med på egen hand eller tillsammans, men varje elev fick även i uppgift att på egen hand skriva en resonerande, argumenterande text kring varje påstående. Det här håller de fortfarande på med och det ska bli intressant att läsa deras texter och lyssna på deras resonemang nästa lektion. 

 Det som var så bra enligt mig var att det pågick aktivitet i klassrummet, eleverna visste vad de skulle göra i och med att vi i början av lektionen talat om vad det var vi skulle träna på. Det fanns ett fokus, eleverna kom in i ett flow. 

Jag tror på att varje lektion prata om vad vi gör och vad lektionens syfet är hjälper eleverna att hitta fokus och flow. Om eleverna vet vad som krävs av dem så måste det väl vara lättare att arbeta och komma framåt? Till det så kommer också vikten av att veta hur långt jag som lärare har sett att eleven kommit i sin kunskapsutveckling. Jag måste ha gett eleven feedback tidigare så att eleven vet vad den ska fortsätta träna och utveckla och hur det ska utvecklas. 

Kommande vecka ska jag fortsätta att varje lektion tydliggöra vad det är vi tränar på, vad eleven kan utveckla och hur eleven kan göra för att utveckla det. Jag börjar direkt imorgon 8.10. Då ska eleverna få ta ställning och träna på att uttrycka sina åsikter, tankar och funderingar. De ska få träna på att lyssna på varandra och på att kunna fortsätta samtala genom att ställa frågor, komma med egna åsikter och genom att argumentera för sina åsikter och koppla det till vad andra tycker. Jag ser fram emot morgondagen! 

"Nu glömmer vi Jantelagen"

Rubriken på det här blogginlägget är samma som temat på tisdagens teachmeet här i Norrköping. Jag och fler av mina kollegor från Ektorpsskolan var där. Kollegor från andra skolor var också där och även kollegor från det utvidgade kollegiet var med via Twitter. Det var roligt, det var lärorikt och framförallt: det gav mig mycket. Jag pratade om det flippade klassrummet och berättade om hur långt jag kommit med det. För er som inte vet vad det flippade klassrummet är kan jag verkligen rekommendera att gå med i Facebook-gruppen "Flippa klassrummet" och läsa på Karin Brånebäcks blogg.

Det flippade klassrummet skiljer sig från det traditionella klassrummet. En av skillnaderna är att man vänder på läxan. Istället för att eleverna ska arbeta klart med uppgifterna hemma får de genomgången hemma. Ofta är genomgången i form av en film, men det kan även vara en text eller något annat. I skolan arbetar läraren sedan tillsammans med eleverna med arbetsuppgifter och läraren får på så sätt vara med där hen behövs bäst.

Anledningen till att jag har börjat flippa är bland annat tiden som jag sparar. En genomgång som i klassrummet tar nästan en hel lektion tar i filmen bara 10 minuter. Jag får även större möjlighet att vägleda och stötta mina elever där jag behövs som bäst. Jag får lyssna på hur de tänker och kan ge direkt feedback till eleverna i klassrummet. Det känns som att jag har mer tid med varje elev face to face.

Efter teachmeet i tisdags fick jag positiv respons från kollegor på min skola och från kollegor som arbetar på andra skolor.  Jag har fått mail där min presentations eftersöks. Det är roligt att få beröm och jag förstår ännu bättre vikten av att ge mina elever beröm. Att kunna ge mer beröm i direkt anslutning till när det händer  är ju också något jag upplever som lättare då jag är närvarande när de arbetar med uppgifterna.  Alltså tack vara att jag flippar. Nu flippar jag inte hela tiden utan har bara smygstartat lite, men jag vill fortsätta med det och den mentala flippen har infunnit sig hos mig.

Tolv talare var vi som berättade om olika minnen eller saker från vår undervisning, som vi tycker är bra. Alla som talade var stolta över det de sa och det de uttryckte. Temat för kväller var "Nu glömmer vi Jante" och det är ett viktigt tema anser jag, något vi även arbetat med på skolan i våra lärgrupper. Varför ska vi vara så rädda att tala om när vi tycker att vi göra bra saker? Jag gör bra saker och jag är inte rädd för att tala om det längre, jag tar gärna diskussionen med de som tycker annorlunda, kanske jag lär mig något nytt och kanske lär jag andra något nytt.
Jag hoppas på fler tillfällen som detta, då vi kan lära av varandra, dela erfarenheter och få tala om att vi faktiskt gör ett bra jobb!

Var inte rädd - och om SETT2013

"Var inte rädd, jag går bredvid dig, kom ta min hand jag håller i dig..." Det är den första textraden i  Kärleksvisan med  Sarah Dawn Finer och det var den sången som Micke Gunnarsson avslutade sin föreläsning "Ständig förändring, mod och digitala medier" i onsdags på SETT2013.  Den textraden säger så mycket om att vi borde/måste/ska/vill samarbeta, att vi tillsammans blir bättre, att vi tillsammans kan komma ännu längre.

I skolan händer det ständigt nya saker.  I den dagliga verksamheten med elever, kollegor, lektioner och planeringstid blir det inte ofta som man har tänkt sig från början. Det tar nya vändningar och jag lär mig ständigt något nytt. Men det är inte bara det vardagliga som förändras utan även annat,  vi lärare får nya läroplaner, nya direktiv, nya dokument att skriva, nya metoder att arbeta efter och nya verktyg att arbeta med. Skolan förändras och det beror på flera delar som jag inte tänker gå in på här, det är en helt annan diskussion och hör hemma i ett helt annat blogginlägg som kanske kommer.

Förändring skrämmer många människor och inte minst lärare. Att införa 1-1 var ett stort steg och skapar många problem, tyckte en del på skolan. Att införa 1-1 var på tiden och skapar så många fler möjligheter, tänkte jag och fler med mig. Jag tror att den största anledningen till att flera av kollegorna tycker att 1-1 är problem och skapar svårigheter och att det är de negativa  handlar om rädsla. Rädsla för tekniken. Men det handlar ju inte om tekniken utan att komma längre i pedagogiken med hjälp av fler bra verktyg.


Som digital reseledare, eller tänkomare som jag kallas på skolan kan jag ge förslag och tips på hur datorn och digitala verktyg kan användas. Jag kan konkretisera Ruben Puenteduras samr modell, jag kan visa, tipsa, inspirera och vägleda. Jag och många andra! För vi är fler på skolan, men det slutar ju inte där och här kommer jag till något viktigt. Det slutar inte där, det finns ett utvidgat kollegie på Twitter och på Facebook i olika grupper. Där får jag inspiration, där får jag svar på frågor, där får jag stöd och uppmuntran, bekräftelse. Det är fantastiskt och jag är glad att jag äntligen hittat dit.

Vi kan inte sitta på våra kammare längre och uppfinna hjulet om och om igen, vi måste kasta bort Jante och våga kasta oss ut. Vi får vara rädda,  vi får chansa, vi får be om hjälp, för hjälp kommer och den kommer direkt på Twitter, på Facebook och på jobbet i mitt arbetslagsrum, i personalrummet och i caféet. (Inte nödvändigtvis i den ordningen.)


Alla kan dela med sig, alla kan lära av någon annan, ingen kan allt och alla kan lära om. Som Ylva Pettersson sa på sin föreläsning "Socialt entreprenörskap och modernt lärande" i onsdags på SETT2013  "Det lilla kan bli det stora om man delar, jag tänker att det måste vi så när vi delar då händer det!" Jag tror det var så hon sa, i alla fall var det min tolkning och också min åsikt. Ylva pratade också om att hon arbetar med Wikipedia i undervisningen och att hennes elever skriver direkt där. Då stannar det inte bara vid att dela utan de ger bort presenter till hela världen. De skapar något som finns kvar för andra att använda och fortsätta arbeta med. Det var en mycket inspirerande föreläsning.

En annan fantastisk föreläsning jag var på var Daniel Barkers, som handlade om flipped classroom. Att vända på undervisningen och ge läxa i form av t.ex. en film för att förbereda eleverna till lektionen. Det handlar om att eleverna tar till sig genomgången hemma så att tid frigörs när eleverna är i skolan. Då kan jag som lärare ägna mig åt att vägleda eleverna på lektionerna och jag får även mer tid till att arbeta med formativ bedömning. Jag har provat och är frälst redan. Jag kommer även att prata om detta på teachmeet i Norrköping den 23/4  (#teachmeetnkpg) Kom och lyssna om du kan!

Jag avslutar med ett citat från Micke Gunnarssons föreläsning som är väldigt talande:

"Lever du dagen eller överlever du den?"

Att inte ge upp

Efter att ha läst Karin Brånebäcks blogginlägg , har jag funderat en del.

Vad är det som driver mig? Vad är det som driver mig att fortsätta? Svaret blir gång på gång eleverna och att jag vill vara en del av utvecklingen. Skolan är nästan densamma som när jag själv gick där och något måste hända. Jag vill vara en av dem som får det att hända och det är jag just nu. Just nu är jag en av de lärare som flyttar fokus, som hittar nya vägar att gå, som ändrar arbetssätt och som tänker om. Det är så otroligt spännande och utvecklande för mig att göra det här. Jag lär mig ständigt nya saker och får chansen att lära och visa andra, mina kollegor, nya saker. Men hur det än är så är det många som bara låter allt rulla på i sina gamla trygga banor. På våren i 8an jobbar vi med.... Och kommentarer som "Det du inte hunnit till påsk, det kommer du heller inte hinna med." duggar tätt såhär års. Alla verkar stressade och betygsfokuserade.

Man verkar vara ute efter att göra saker för eleverna, se till att de blir klara med alla uppgifter och ha på fötterna till betygssättningen. Jag säger inte att det är fel. Jag ställer mig bara frågande till vad jag vill att  mina elever ska få med sig för kunskaper. Jag vill att mina elever lär sig att ta ansvar för sig själv, att de själva är huvudpersoner i sina liv, att de ska göra för sin egen skull och inte för min. Ibland känner jag att jag lyckas med det och ibland inte, som i fredags.

Sista lektionen i fredags hade vi en diskussion om satsdelar i en av mina 8or. Efter lektionen var det två elever som sa ungefär: -Ursäkta Sara för att jag inte var bättre idag. De har lärt sig om satsdelar för min skull, troligen även till viss del för sin del också men ändå, jag känner min mindre lyckad och lite sorgsen. Bara att ta nya tag nu när vi ska arbeta med klimat och miljö och förmågan att kommunicera på olika sätt.


Många kollegor frågar också var jag hittar allt, var jag får inspiration från och hur det kommer sig att jag kan så mycket. Jag svarar alltid att jag läser olika bloggar, Twitter och deltar i flera Facebookgrupper. Där hittar jag inspiration, stöd, får hjälp, tips, idéer. Där finns det fler som jag.